Till toppen med Comlog i fickan

Dagen efter gick vandringen genom ett väldigt kuperat stenlandskap, vi mötte en del folk som var på väg ner. Det var klättrare som anlänt till ABC men inte kunnat acklimatisera sig och tvingades därför att gå ner igen för att försöka senare.

Vi gick längs en stenås och följde en lång glaciär som svepte upp längs en bergssida. Det var otroligt vackert, nu var vi här i hjärtat av det mytomspunna Himalaya.

Huvudvärken tilltog hela tiden och det var svårt att kunna njuta av vyerna. Hjärtat bankade alltför snabbt och man började flåsa för minsta lilla pulkbacke.

Efter 5 timmars vandring anlände vi till ABC, vi var rejält trötta och nu kändes det som att huvudet skulle explodera. Andra symptom på höjdsjuka (AMS,Acute Mountain Sickness) var hög vilopuls, dålig aptit och problem att sova. Vi visste att vi låg på gränsen men nu skulle vi få vila här några dagar.

Morgonen efter mådde vi betydligt bättre och detta skulle vara den enda gången under hela expeditionen som vi mådde riktigt risigt.

Allting är tungt på hög höjd och det mesta tar längre tid, framförallt att smälta vatten är en tidsödande process. Sen går det åt väldiga mängder vatten i och med att luften är så torr och man andas häftigt hela tiden.

På 5300 meter är syrenivån i luften hälften av vad den är vid havsnivå och på 8000 meter ungefär en tredjedel. Så vad kroppen gör då man befinner sig på hög höjd är att den börjar producera fler röda blodkroppar, de som bär runt syret i blodet. Det är detta som kallas acklimatisering.

Efter två dagars vila kände vi oss redo för att gå upp till läger 1 på 6400 m, inte för att sova denna gång utan bara bära upp utrustning och sedan åter vända ner till ABC för att sova. Vi använder oss av principen ”go high, sleep low” vilket innebär att man går upp på en högre höjd för att sedan vända tillbaka till en höjd man är acklimatiserad för.

Vi packade så mycket vi trodde vi skulle orka bära och startade vandringen. Första timmarna gick vi genom en lång stenbemängd dal. Höga bergstoppar omringade oss och det var en upplevelse att vandra här. Vi hade medvetet tagit det lugnt för vi visste att nästa moment, att ta sig uppför Scree slope skulle bli en tuff prövning. Scree slope är en 400 höjdmeter riktigt brant sluttning. Den är fylld med rullgrus och tycks aldrig sluta, men när man når dess krön kliver man rakt in i läger 1

När vi nådde läger 1 var vi trötta, men vi mådde förvånansvärt bra och hade ingen huvudvärk. Lägret var fullproppat med tält, och vi hade problem att hitta en plats för vårt. De stora kommersiella expeditionerna markerar ut stora områden som de kallar deras och sätter man upp sitt tält där ber man om bråk. Det fick fransmannen i vår grupp känna på när han började slå upp sitt tält och 10 sherpas anlände och tumult uppstod. De var redo att ta till knytnävarna, men fransmannen gav sig och flyttade sitt tält.

Efter en del sökande och grävande hittade vi en plats och slog upp vårt tält, sedan vände vi ner mot ABC igen.